Jemimas party

Vilket party!
Jemima hade över 35 vänner hemma hos sig och firade med pasta, tårta, stövelkastning, säcklöpning, klädstaffett och det hela avslutades med ett poolparty!

Ja, och innan dess hade vi förstås den beryktade fiskedammen.

Och så kaplastavsbyggartävling.

Poolpartyt lyfte till nya höjder då de två närvarande svenska papporna, Daniel och David, plaskade ner bland barnen.

Och allra sist så samlades alla i barnpoolen och lyssnade då Daniel berättade berättelsen om Kungen, Riddarna och Flöjten.

Det är så roligt med dessa fester. Vi får möjlighet att lära känna våra barns vänner och deras föräldrar.

Jemima hon är en mycket omtyckt tjej och hon har ett gäng härliga vänner. Visst längtar våra barn hem till Sverige ibland... men där är det ju svårare att fira med ett poolparty i februari.

Jemima 10 år

Imorgon fyller vår stor-prinsessa år. 10!

Vad tiden går fort. Nyss låg hon på pappas knä och log sitt första leende. I veckan gick hon på vatten på scenen inför hundratals elever.

Vi älskar dig och är så stolta över dig Jemima!

Celebrate Marriage 2010

Alla hjärtans dag betyder mycket för oss. För tre år sedan upplevde vi Guds tilltal om Bangkok. För två år sedan hade vi vårt första dop här. Förra året bjöd vi in vänner till Celebrate Marriage 2009. I år gjorde vi en uppföljare. En liten men naggande god samling. Detta är så på Guds hjärta. Vi är som kristna uppmuntrade att hedra äktenskapet.
(Heb 13:4)

Se fler bilder här: bilder på facebook

新年快乐 - Gott Nytt År!

Denna helg har det firats både Kinesiskt Nyår och så Alla Hjärtans Dag. Vi var under lördagen hemma hos några av våra vänner som ställde till med stor nyårsfest.

Kinesisk mat och så ett stort följe som kom och smällde smällare och var utklädda och dansade som drakar/lejon, allt för att skrämma bort de onda andarna inför det nya året.

Ja, det behöver sägas om och om igen: Människor behöver höra om Jesus! Vilket hopp vi äger!

Fängslande perspektiv

Som vi nämnde i tidigare inlägg är det lätt att slukas av nöden vi ser i den fysiska världen. Människor på flykt. Orättvisor. Slavhandel. Prostitution. Fångenskap.

Vi som kristna har definitivt ett ansvar att skipa rättvisa, att inte bara stå tyst brevid och titta på (även om det skulle vara mil därifrån genom en tv eller datorskärm), vi är kallade att vara ett salt i förruttnelsen. Kyrkan har i historien alltid varit en föregångare med att skipa rättvisa. Men å så mycket mer vi kan göra. Nu mer än någonsin behövs det att vi reser oss upp och tar ansvar.

Samtidigt måste vi också se nöden i den andliga världen. Vi är alla evighetsvarelser. Älskade av Gud. Men fångna i synd. Jesus är den ende som kan befria oss. Fortfarande finns det miljontals människor som aldrig hört om befrielsen.

Människor som långtar efter att ta emot verklig frid och evigt liv. Individer som i sin tur kan föra Guds kärlek vidare, i ord och handling, till gränder och individer som vi själva aldrig kommer nå.

Varje fredag kommer vi personligen besöka fängelset. Vår tid vill vi också ge till att uppmuntra och utrusta andra att föra Guds kärlek vidare. En av våra vänner som också besökt fångarna, hon kommer att besöka fängelset fyra dagar i veckan. Imorgon möter vi vårt härliga team igen. Vi har världens viktigaste uppdrag: "Befria Bangkok"

Fängslande fortsättning

Det har varit svårt att fortsätta vårt liv som normalt utan att tänka på situationen för de "okända" ansiktena innanför gallret. Den senaste tiden har vi varit där, många gånger och timmar i tanken men också hunnit med att fysiskt besöka dessa människor. De är mer än ett nummer och ett namn på en person i cell. De är från alla delar av världen, många är som den förlorade sonen som nu nått svinstian, andra är flyktingar som hoppas på en annan framtid. En del sitter i denna "förvaring" under några veckor, någon har suttit där i åtta år. De flesta vet inte när de får chansen att bli fria eller kan återvända till sina hemland. En del behöver bara pengarna till deras biljetter hem så kan de åka. Men de har ingen som vill ta sig an dem. De är som kidnappade...

Ja, det krävs mycket distans för oss att inte gå för djupt i detta. Men det känns som om Jesus verkligen beskyddar våra tankar och samtidigt hjälper oss att inte bli likgiltiga. Vi kan inte hjälpa alla. Men kanske någon.

Häromdagen fick vi ett mail från en pastor i Quatar. Han berättade att i hans församling var femtonåringens pappa med (se föregående inlägg). Han tackade oss för att vi besökt mannens fru och son och att vi gett dem biblar. Vi fick gåshud. Vi visste inte att de var troende. Vi visste inte att de har en far som ber för dem. De är inte längre okända människor på andra sidan gallret. De delar vår tro. De är våra bröder och systrar.